Detta inslag råkade jag ta bort så alla kommentare är då borta!

Denna historia börjar med: Ett gossebarn föds! Klick här!

Kyssa klockan, marsipan och änglamat! Europa stod i brand, Danmark var ockuperat. Lamporna man tidigare kunde se glima på andra sidan sundet lyste inte mer. Det var inte bara min far som var en ledande motståndsman mot Nassisterna. Det var hela vår släkt både på fars och mors sida. Då min fars ena syster bodde iKöpenhamn var det till att nattetid förenat med livsfara ta sig över till Danmark med behövande material samtidigt hämta flyktingar tillbaka.Själv fick jag som fem sexåring hjälpa till med vad jag kunde. Vi hade en gammal tryckpress.Den bestod av en vals som gick över en stor rund skiva som man målade på färg på. Sen gick valsen över en form som där satts typer i och bildade den skrift som skulle ges ut.Så med ett stort handtag pressade man ner en platta mot ramen och ett däri ett blad.Denna tryckpress var en av mina uppgifter att sköta. Givetvis viste jag redan i den åldern vad det var frågan om. Jag lyssnade på mötena som hölls. Jag lyssnade på nyheterna. Jag ställde frågor!En annan uppgift var att hjälpa till att sprida de propagandablad jag stått och tryckt.Detta ibland medan strålkastarna svepte kors och tvärs över himlen sökande efter främmande flygplan som kommit in över Sverige. Eller när sirenerna ljöd från hustaken över hela Helsingborg.Det hände också att det var plan som blev nerskjutna. Ett engelskt plan störtade, utanför på fältet när vi var och hälsade på svinuppfödaren, efter att ha blivit nerskjuten av luftvärnet.Propagandabladen som spres fick min far sitta i fängelse för en hel månad. Polisen hade ett ständigt öga på oss vad vi hittade på. Så det gälle att på alla sätt lura nassepoliserna!En mycket äldre kusin var journalist och blev tagen som spion i Tyskland (vilket han väl också var, men ej bevisat). Han fick en dödsdom, men innan den blev verkställd hade han turen at bli befriad av jänkarna. De bilar som hade tillstånd att andvändas drevs med gengas. Det var en sorts kamin som sattes på bilen eller rullade på ett hjul efter fordonet.  I den eldades så med träkol och träbricketer. Den gas som då blev drev så motorn istället för bensin. Men det var en mycket giftig gas. Det var många som fick denna gas i sig och dog.Det var ont om allt så det fanns nästan ingenting som inte var ransonerat. Man fick tilldelat sig ett kort med kuponger. Det var ett häfte för smör, ett för kött, ett för skor ett för kaffe o.s.v När man handlade fick man ta av den mängd kuponger som gick åt för den mängd man köpte till affären. Far bytte cigarettkuponger mot kaffekuponger eftersom han snusade som då inte tog lika mycket kuponger.Kaffe var det sista som blev kupongfritt efter kriget. Man kunde köpa ett kaffesurrogat, tror det var gjort på rostat, malt vete som man blanda upp kaffet med.Då jag är född i februari blev det både julgransplundring och födelsekalas samtidigt.Granen stod grön och grann till dess eftersom den stod mot den kalla ytterstenmurenoch det för övrigt var sparsamt med värme i lägenheten. Julgranarna hade levande ljus som orsakade många förstörda utbrända hem. Men i vår julgran fans elektriska ljus. Far hade gjort en slinga på 24 ljus av vaxat papper och ficklampslampor. Oj vilken fin gran som barnensögon glänste på när de såg på den.Födelsedagskalaset och julgransplundringen var väldigt populär hos mina lekkamrater och kusiner. Det plundrades äpplen, sockerkaksringar och mycket annat från granen.Det blev dans kring granen och olika lekar. En lek tyckte jag speciellt om. Den där man skulle kyssa klockan. Far stod och svängde klockan som en pendel. Så satt det en flicka och en pojke mitt emot varandra som då skulle försöka kyssa klockan. Resten får ni tänka er in i själva!Men det bjöds på godis också. Mor gjorde marsipan på kokt potatis och lite malda hasselnötter och strösocker. Den gick åt som smält smör i solen! Det var chokladkakor och knäck gjort på ögonkakao.Vilken tårta sen då! Den var mumsmums må ni tro. Den var gjord på skorpor doppade i mjölk som lades i lager med hemmasyltade lingon emellan och så överst vispad grädde. Denna tårta kallades för ”Änglamat”!  Till den bjöds på hemmagjord jordgubbs/rabarbersaft.

Fortsättning: Nu börjar ett nytt kapitell.

 Min far som tyngdlyftare!

Svinabläror!

Vist var det hårda tider, man var tvungen att göra nytta och hjälpa till hemma. Jag fick allt släppa  mors kjol redan som mycket liten. Att inte ha något att göra och leka med var ingen ide att klaga över och tro man skulle bli serverad dylikt. Nej gällde att nästan av ingenting låta fantasin få gro.
 Det dög heller inte och komma hem och lipa om man fått stryk av någon. Det gjorde man bara en gång då svaret var: Antingen att då har du väl varit dum och förtjänat det eller du får väl se till att ge igen. Trots all ömhet och omtanke som gavs så skulle det bli karl av en och tränas för det liv som väntades en fattig socialistisk snorunge.
Trotts alla bestyr man var tvungen att göra så hann man med så mycket annat på den tiden.
Man skulle hinna med att slås med sina hemma gjorda träsvärd och påkar mot fienden på Parkgatan eller Stattena busarna. Det var på blodigt allvar och hade man förlorat en strid så var det bara att komma igen och se till att vinna nästa gång. Att gråta över en bula i huvudet
eller blödande sår gick inte ann. Nej det var något man stolt visade upp och skrattade åt.
Efter att sett spelhallen i Folkespark skulle jag ju göra en egen spelhall. Det var att gå till stans stora soptipp och få tag i en gammal slängd barnvagn. Av den gjorde jag då en lång vagn av bräder.  Gjorde en ställning med en skylt där det stod Bengts tivoli. Skylten hade jag fått hjälp med då jag inte lärt mig skriva. Av min bror som var åtta år äldre än jag, hade jag fått ett luftgevär i julklapp. Det bjöds således på prickskjutning. Av en gammal trasig väckarklocka som fick ett helt dygn på två minuter satte jag under en rund skiva som det var målad i olika färger som visaren kunde stanna på. Det fans ett kulbräde att spela på.

 Där hängdes ballonger som var gjorda av svinabläror (urinblåsor) som jag fått av svinuppfödaren.
 Nu mins jag inte vad jag mer hade på vagnen. Denna vagn drog jag så runt med. Det kostade en femöring att få spela. Vinsterna var i vissa fall gamla leksaker varav en del var trasiga. I vissa fall knyckta äpplen och päron.
Jodå det fans de som spelade på detta tivoli men inte blev det någon stor ekonomisk förtjänst utan det var väl mest nöjet att vara tivoliägare.
Så hade vi en kolonilott också där hushållskassan kunde drygas ut med egna grönsaker.
Köttransonen drygades ut med kaninaveln min far bedrev på denna koloni. Vi hade även fyra stycken hönor där.  Äggen som de värpte lades i en stor tunna i matkällaren som blev konserverade med vatten och kalk och något annat jag inte vet vad det var. Men fy tusan när jag var tvungen att gå och hämta ägg från tunnan. Ni skulle bara veta hur äckligt förutom kalt att köra ner armarna i tunnan för att ta upp ägg!
Det var mycket bus också. Man lade ut en plånbok fäst i ett snöre och lade sig bakom en buske. När någon kom och skulle ta plånboken, precis när de skulle ta den försvann plånboken in i busken. Man ”hartsade”  också så det spökade hos gamla ensamma tanter.
Man fäste en knappnål i fönsterkittet som var fäst i en stark sytråd, tråden gick längre bort där man inte syntes. Där drog man med en fiolharts fram och tillbaka på tråden. Därmed uppstod innanför fönstret ett spökligt gnisslande. Eller så hade man ett flaskkork packning (Ett runt gummi med hål i). I hålet satte man en skruv från vilket man drog ett snöre med knutor i änden. Så sög man fast packningen med skruven i på fönsterrutan. Drog på knutorna så smattrade det på rutan. Det var många andra hyss man hittade på,
Eftersom jag redan kunde simma så var sommarnöjet mycket bestående att åka till kallbadhuset. Ett badhus som låg långt ut i djupa vattnet dit det gick en lång brygga till från stranden. Redan då blev Johnny Weissmuller som Tarzan min idol och den enda filmidol jag haft. När jag hoppade i vattnet och simmade var jag Tarzan . När jag var i skogen och hängde i träden var jag Tarzan. När jag lekte med mina djurvänner så var jag Tarzan.
Att åka skridsko lärde man sig tidigt. Men det var inte skridskor med snörkängor. Vist fans det sådana. Men de var mycket dyra. Nej det fick bli ett par begagnade. Sådana där som hade en vacker svängd spiral framtill.
I december månad var det dans kring julgranen som var rest på Sundstorget där den vackra Saluhallen låg som senare har blivit riven för parkeringsplatser.

Dansen anordnades av stadens socialkontor. När dansen var slut fick man med en lapp i handen ställa sig i kön
för att hämta sin godispåse.

En påse som bestod av ett äpple, en sur apelsin. Sur ja.  Sura det var de få apelsiner som gick att få. De var nästan som citroner och måste doppas i socker för att kunna ätas!  Det fanns två kola en klubba fem hasselnötter. För denna påse hade min mor måst förnedra sig att gå till socialkontoret och få ut biljetten som jag fick lämna när påsen hämtades.
En Jul fick jag ett par skidor till julklapp. Alltså något som var mer ett par tunna bräder lite böjda framtill. Vallning bestod i att man smälte på stearin och strök ut med ett strykjärn som värmts på kaminen. Så ställde man sig på skidorna och gav sig i väg till Slottshagens skid och kälkbacke som låg en bit hemifrån.  Framme i backen var jag så trött att det var omöjligt att kunna klara av att åka på skidorna. Tröttheten hade orsakats av att jag fått stanna jämt och ständigt fått ta av mig skidorna och ta bort det tjocka lager snö som fastnat under skidorna. Nej skidor var inget för Bengt.

 Det var först som väldigt vuxen när jag kom till Tännes skidor blev något som var härligt och roligt. Längdåkning går fortfarande dåligt den dag som i dag är. När det går neråt och svänger så hamnar jag mestadels på baken i snödrivan. Då går det mycket bättre i slalombacken.
Det var en enda  dag på de brädlapparna som därefter ställdes undan tills den  dag det blev till värme i spisen!

Fortsättning: Gränsen Stängd.

Detta är min mormor som bodde innanför de tre fönstren till vänster på förra bilden.

Stora pojken som lekte med docka!

Fyra år var jag ju när jag kunde cykla. Far hade ändrat mors cykel så det blivit frihjul på den så den var som en dåtiden modärn cykel. Sadeln blev borttagen så den inte skavde i nacken på mig. Fastän styret var så långt ner som möjligt så måste jag ha uppåtsträckta armar för att kunna styra.
Där stod folk vid det gamla fina läroverket där Bergalidens backe börjar och går ner till centrum och slutar vid Kullagatans ände där de gamla affärerna ligger. Där ligger också statsparken och en bit neråt centralstationen. Där i denna backe måste det göras en speciell väg runt ett hus på vänster sida ner till statsparken för spårvagnen, då den annars körde rakt in i huset vid backens slut.
Det stod folk på Långvinkels gatan som kallades allmänt för Liden med sina gamla vackra hus.
Det var på den gatan jag bodde i nummer 100.
Det stod folk på Hälsovägen vilket det på mitten av backen finns Sofiakällan.

 Sofiakällan med sitt speciellt salta vatten som ständig kommer upp från marken. Ett vatten som har en vidunderlig smak! Har man en gång smakat på det vill man ha mer trots man kanske inte tycker om det första gången. Denna källa ligger strax nedanför Öresundsparken med sin vackra vallgrav som en gång gick runt hela Helsingborg för några hundratal år sedan. Där kärnan den 33 meter höga borgen som var stadens mitt och ligger vid parken Slottshagen med statyn av jaktens gudinna.
Vid kärnan går de vackra terrasstrapporna med sitt springvatten ner till stortorget.
Där ligger det 66 meter höga, röda rådhuset som också är en sevärdighet. På torget finns statyn av Magnus Stenbock som genom sin non stopp ridning till kungen räddade Sverige från danskarna. Uppe från kärnan ser man över sundet danska staden Helsingör med Kronborg där Hamlet skulle ha verkat.

Så förflyttar vi oss till den skarpt svängda branta Tågagatan där också stod folk. Tågagatan ligger i norr jämfört med Bergaliden som ligger mot söder och Liden i norr. Mot väster finns så Öresund som skiljer Sverige från Danmark. Således om man ska komma till centrum måste man ner för en brant backe eller trappor. Helsingborg kallas inte för inte för ”Sundets pärla”!
Dessa backar kom jag då rusande på min cykel och ni kan tänka er hur folk som stod eller gick där förfasades av den syn de fick se.
Men det var inte bara mig på cykeln de fick se om de hann med det. De fick också se en passagerare på pakethållaren.
Nu var det så jag hade en trasdocka med ett mycket vackert porslinshuvud som jag tyckte mycket om. Den var så vacker! Således fick den alltid följa med mig på mina cykelturer tills den dag den dog.
En dag när jag var fem år blev jag påkörd. Ja det var jag som blev påkörd och inte tvärt om! Bilen bromsade och lyckades stanna med mitt huvud liggande intill ett av hjulen. Hade bilen rullat en liten bit till skulle huvudet nog krossats och denna historieskrivning hade då aldrig blivit till!
Men min docka dog. Hennes vackra huvud gick i tusen bitar. Jag sörjer den, den dag som i dag är!Jag blev körd till Helsingborgs då vackra sjukhus med sin röda två meter höga mur runt vilket man måste komma igenom en stor port med väldigt stora dörrar som blev öppnade när ambulansen skulle komma in. För övriga fans en mindre dörr men först måste man anmäla sig hos damen som satt i en lucka för att bli insläppt.
Såret jag fått i huvudet blev ihopsytt och så fick jag komma hem. Huvudet vad var det mot min docka jag mist. Gubben som kört på mig var en rik knös. Vad tror ni jag fick för allt detta och att han kört på mig? Jo en liter jordgubbar! Det kunde han ju fått slippa ge mig om han nu inte kunnat stanna!

Fortsättning: Lek och bus också.

Kortet ovan: Innanför de fönstren till höger där växte jag upp och satt under bordet!

Ta tjuren vid hornen eller flyg fågel flyg!

Det var inte bara apor och sälar  som var mina vänner i mitt väldigt unga liv!
Då mina föräldrar hade en i umgängeskretsen en som var svinuppfödare så jag kom ofta
ut på landet. Där de bodde hette Filborna som var riktig landsbygd men i dag fullt med stora hus gator och affärer. För att komma till dessa bekanta fick man ta bussen som gick norrut på gamla riksettan. Sen var det till att traska tre kilometer innan man var framme.
Medan de vuxna hade sitt för sig så begav jag mig ofta till svinen och grisade ner mig. Där fans även hönor, gäss och katter. Två kor som inte tyckte om att jag var nyfiken på och drog i  deras spenar. Så fans det en hund och en häst också. Hästen fick jag också ibland sitta på, Där trivdes jag, det var rena paradiset för mig. Där fans också en tjurkalv vilken jag ville skulle vara som alla de andra djuren och kunna leka med som jag lekte med de andra djuren. Men det blev lite annorlunda lekar med den. Det fans bara en lek som passade honom och det var att försöka få omkull varandra.

 Oj vad han var stark. Gång efter gång så var det jag som föll omkull. Nog försökte jag att ge tillbaka och få omkull honom också, men det gick jag fullständigt bet på. Jag knuffade och försökte på alla sätt men han stod stadigt. Det var en riktigt tjurskallig vän som aldrig ville låta mig vinna
Det där med djur gjorde min mor ofta förtvivlad. Jag kom hem med igelkottar, grodor, bortsprungna katter eller kattungar som någon givit mig, skadade fåglar. Men jag fick aldrig behålla dem jag var tvungen att gå tillbaka med dem där jag funnit dem.  Men så en dag kom jag hem med en som någon sa hette tjas. Konstigt nog så fick jag behålla den för mor. Far sa aldrig något om att jag tog hem djur, Han bara skrattade åt det.
Den var en gråsvart eller brunaktig fågel något mindre än en kråka. Den hoppade runt på golvet och flaxade och fann sig till rätta hos mig där den fick mat. Den tyckte mycket om maskar så det var till att ut och gräva upp sådana jämnt och ständigt. Jag vet inte vad det var för sorts fågel men i alla fall så kunde den säga mitt namn precis som en papegoja. Flygförmågan blev bättre dag för dag och den kunde få träna ute på gården där mattstången
var ett kärt ställe för den. Men så en dag flög den mycket högt och långt i väg och vände aldrig tillbaka. Jag gråt och saknade den men kände samtidigt en glädje över att den nu var fri.
En dag fick jag till sist en liten egen kattunge. Vad jag var glad den var min egen, bara, bara min!

Fortsättning: Påkörd av bil!

Bilderna: Farmor och farfars mölla.
Hittar inte kort på farfar men han hade ett stort vitt skägg som en tomte.

Vännen Isak.

Min farmor och farfar bodde i Trelleborg en liten stad längst ner i södra Sverige. Varje påsk var det familjeträff med fars 10 syskon och deras familjer. Den elfte saknades då den bodde i Danmark och gränsen var stängd då Danmark var ockuperat.
Från Helsingborg var de tio mil till Trelleborg en dryg resa på sina träbänkar som fanns i 3.dje klassvagnen. Tuff tuff tåget stannade ju vid varje mjölkapall som man sa. I alla fall i varje samhälle. I Teckomatorp som var en stor järnvägsknut fick man byta tåg, liksom i Malmö.
Framme i Trelleborg, en stad med gammal tysk byggnadsstil, var det en bra bit att gå till Klarupsvägen där farmor och farfar bodde. Det var strax efter Trelleborgs vackra kyrkogård.
Då gick man också förbi den fina möllan (väderkvarnen) som min farfar byggt som på sin tid var möllebyggare. Sköts nu av museeförvaltningen.
När färgade ägg ätits på påskdagsmorgon och allt som där tillhörde var det till att springa in till stan. Mina farföräldrar bodde i utkanten av stan.
När man kom ner till stadens stora torg reser sig det höga, röda vattentornet byggt av tegel i ena ändan av torget.
Mitt på torget finns fontänen omgiven av en stor drake med sina eldsprutand huvud högt upprest. En modell av Axel Ebbes konstverk som så mycket annat runt om i södra Skåne.
Om ni kommer till Trelleborg måste ni besöka hans musée. Jag lovar ni ska få en underbar upplevelse som ni aldrig glömmer! Helst när det är lite folk och tyst och man hör porlet där vatten rinner från ett konstverk ner i liten vacker damm. Hans bibel har jag! Den är skriven på riktig gammal skånska.
I motsatt sida till vattentornet ligger det vackra badhuset, där det i bassängens ena ände står en vacker kvinnoskulptur och också den Ebbes verk. Detta badhus liksom Helsingborgs som är i samma stil har vatten i bassängen som kommer från havet och därför salt.
Så på sidan av torget ligger så den natursköna statsparken. Det går en grusgång fram till en stor fågeldamm. Det var alltid till denna damm jag hade så väldigt brått till varje dag jag var i Trelleborg. Jag var där även en gång varje sensommar när jag var liten.

Det var en inhägnad damm.

I denna inhägnad fanns också en folkilsken säl. Den var verkligen folkilsken av någon orsak som man säkert kan tänka sig. Det var en pensionerad polis som skötte om den.

Sälen hette Isak! Nu börjar ni förstå varför jag alltid hade så bråttom dit.
Jodå staketet hade ju ingen som helst betydelse för lille token Bengt. Klart han skulle in och hälsa det där konstiga djuret.
Jodå den folkilskna sälen Isak accepterade mig konstigt nog. Vi blev riktiga vänner t.o.m fick jag kliva upp på Isaks rygg. Jag lekte med Isak som om det var en hund.
Varje gång jag kom gående på grusgången om det så varit halvår emellan sen sist, kunde folk höra Isaks skällande som lät likt en hunds skällande.

När man ändå är i Trelleborg så kan man passa på och ta en cykeltur till Ystad knappt fyra mil österut. En stad med sina vackra gamla korsvirkeshus det är också en värd upplevelse.
Vägen dit följer de underbara badstränderna med mjuk vit sand som killar mellan tårna.
Halva vägen till Ystad ligger Sveriges sydligaste punkt som heter Smygehuk.Det är en ganska lång väg att färdas från treriksröset!

Fortsättning: Alla mina djur.

Nu tar Smeden ledigt över helgen från smedjan och önskar alla en upplevelserik och hälsosam för själen därtill underbar helg!

Bilderna hemma på gården med kullerstenar!

Mina små vänner i buren!
 
Nu har det börjat bli svårt att hålla reda på exakt ålder och händelseordning upp till jag börjar skolan som sjuåring.
Varje måndag eftermiddag efter 1:e maj till hösten bar det i väg till Folkespark.
1:e maj avslutades demonstrationstågen med tal och sång i folkparken.
Sen vidtog övriga nöjen och underhållning. Varje måndag var det uppträdande av olika artister. Sångare, trollkonsnärer, akrobater, skådespel m.m

Men det som var roligaste för mig var ringlekarna och att besöka mina vänner jag fått där.
Mor min såg hur mycket jag tyckte om att dansa, så varför inte skicka mig till en riktig dansskola.

Det var egentligen inget mina föräldrar hade råd med.  Men det gjordes ändå.
Det fick bli mer sill och potatis eller kålrotsoppa istället för köttbullar och knackkorv. Knackkorv var en billig korv med mer av annat än kött. Hette knackkorv för det knackade när man stekte den.
Det var balletskola jag blev skickad till. Men nu var det så att ballettskolor var till för de rika barnen och inte en sån trashank som jag. Någon trashank var jag förstås inte för min mor min var duktig att sy. Hon t.o.m kunde sy en kostym. Bara det att hon blev utnyttjad för hon var
för snäll att ta betalt av folk.
Den där elaka spetsnäsade glasögonormen till gammal kärringen på 30 – 35 år hon visade sitt förakt för mig och jämt var det jag som gjorde fel, så ballett var inte så roligt. Jag lärde mig grunderna men tiden blev kort på ballettskolan.

Det fick bli folkdans istället. Det var då riktigt kul och passade mig utmärkt!
Men det var besöken i folkparken som nu gäller.
Det fanns en gammaldansbana och en för modärn dans. Något jag som fyra åring brukade stå och titta på när de dansade och önskade att jag också skulle kunna göra. Men när jag var fem år så bildade mina föräldrar med några andra Helsingborgs först gammaldansförening. Där fick jag ta mina första valssteg med en mycket äldre kusin.
I parken fanns också en spelhall där jag fick en ide som jag kommer till längre fram i tiden.
Men det som fascinerade mig var apburen. Den låg lite avsides och dit måste jag varje måndag.
Det fanns ett staket framför dem för man inte skulle kunna komma nära aporna.

Ett räcke var ju bara till för att Bengt skulle ha något att kunna kliva över, så det så!
Där stod jag varje måndag matade kliade och smekte aporna genom nätet som var så glest att ja kunde få in mina armar. De tjattrade och jag pratade.
En dag kom det en stor pojke dit. Han sa till mig: ”Där inne får du inte vara!”
Jag var väl inte precis nåt snällt barn alltid så jag sa sturskt och vresigt: ”Det har inte du med att göra!”

 ”Det ska jag visa dig!” Sa han medan han hoppade över staketet och tog fatt i min arm.
Men det skulle han inte ha gjort. Vilket liv det blev på mina vänner, de skrek, riste i gallretoch visade tänder. De sträckte ut sina armar genom gallret, fick tag i hans hår och kofta.
Han lyckades fly och kastade sig över staketet och försvann bort. Men aporna fick kvar lite minnen av hår och garntofsar!

Fortsättning:Trelleborg, Vännen Isac.

Bilderna: Min far, jag och hönan som visar min kärlek till djur redan då och så utanför porten.

Tillägga: Kortet på far är taget med hans egna hemmabyggda lådkamra! Om ni set en sådan där stor låda med ett svart skynke!

Den lille dansaren och charmören.

Under min tre årsålder hände väl inget särskilt som är något att berätta om mer än att lille Bengt försvann ytterligare en gång och det att jag fortsatte att sitta under bordet. Samt i slutet hade av tre års åldern hade jag börjat att lyssna på nyheterna också.
Det skulle alltid vara dödstyst när det var nyhetsuppläsning, så man hade inget annat att göra en att lyssna! Men under bordet satt jag fortfarande!

Några dagar efter jag fyllt 3 år var jag med mor i simhallsbadet. När jag satt med mor i bastun tyckte jag det luktade så väldigt illa där så jag ville gå ut därifrån. Mor skulle ju kunna hålla uppsikt på mig genom de stora fönster till bastun.

Men jag hade ändå lyckas försvinna obemärkt. Mor började således leta efter mig utan att kunna finna mig. Tänk om jag hade kommit ut till simhallen?
Inte syntes jag där inte, tänk om jag ramlat i basängen. Så mor min tittade ut mot över bassängen. O herrens himmel!
Jo mitt ute i bassängen låg jag och simmade hundsim. Klart min mor blev förskräckt. Men hon insåg ändå att jag faktiskt kunde simma. Men för att få upp mig fick hon tillkalla badvakten som såg till att jag kom upp ur bassängen!
Nåja det kanske var därför med detta jag blev en duktig simmare. Men när jag blev några år äldre blev det svårt en tid att lägga sig av med hundsimmet.
Nu hoppar vi direkt till att jag redan fyllt fyra år! Det året hade jag börjat att intresserat och uppfattande följa nyhetssändningarna.
Det där med tandemcykeln var väl bra men far min tänkte sig att mor skulle kunna cykla på en egen cykel. Därför införskaffade han en gammal damcykel utan frigång. Det betyder att tramporna går runt hela tiden. Han hade tänkt att sätta på ett fotsteg som på tandemen.
Något som dock aldrig blev av. Denna cykel hade jag då tagit hand och tog ut den på gatan. Sen hade jag också lyckats komma upp på tramporna. Eftersom det var en liten backe på gatan. Så bar det nerför den lilla backen. Ja sen var det bara så att jag kunde cykla. När far fick se det blev han så stolt att jag fick en hel femöring.
Redan innan jag fyllt fyra år hade jag fått smak på att dansa. Den dansen bestod av ringlekar.
Vilket jag kunde få dansa varje måndag i Folkespark.
Jag tyckte redan då också om flickor. Jag tyckte de var så vackra och önskade jag därför att jag själv var en flicka. De hade så fina klänningar tyckte jag som vi pojkar inte fick ha.
Kunde det kanske ha något med min mors önskan att få en flicka. Som jag nämnde i ”ett gossebarn föds” Troligt vis inte ändå! Ej heller på att jag senare livet också varit glad i flickor och kvinnor.
Så var det dans kring midsommarstången i Fredriksdal. För att komma dit får man gå genom en liten skog i vacker allé. Detta sker på en plats intill friluftsteatern där Nils Poppe i många
år roat Helsingborgarna. Där ligger också ett museet med riktigt gamla hus och annat som
exempel sågverk som drevs med vattenkraft.
Där dansades till fyra fiolspelare. Sju vackra flickor i ringen går. Vi äro musikanter och många andra danser. Jag hade fått syn på en flicka med ljust hår i en vacker blå klänning med vita prickar.
Hela tiden försökte jag komma i närheten av henne så jag kunde få dansa med henne. Som när man kom till orden i dansen: "Vara vem du vara vill ty den som jag räcker handen till den har mitt unga hjärta.”
Dansen varade ju inte i evighet utan till sist var den slut och det var till att traska hem något så där en kilometer.
Fick se den blåklädda flickan och gick fram till henne och tog henne i handen och frågade om vi skulle gå tillsammans hem.

Så vandrade vi längs allen hemåt hand i hand.

Fortsättning: Nu dansas det!

Jag hittade hem!

Jag var väldigt tidig att gå och springa men däremot sen att prata, jag sa överhuvud tagit inget.
Vilket jag tog igen sen med råge!
Mor trodde hon fått en pojke  som skulle bli stum.
Mina föräldrar hade en tandemcykel som inhandlats begagnad. Nu var det så att min mor var halt. Hon kunde inte böja vänster knä. Detta efter en full ortoped behandlat henne som barn efter att hon ramlat ner för en trappa.
Därför hade min far tagit bort ena pedalen på damdelen och anordnat ett fotsteg där.
På så sätt kunde de gemensamt fara ut på cykelturer som utflykter som skedde på så sett, då privatbilar inte var, var mans egendom.
Jag fick sitta på en barnsadel som sattes på pakethållaren där bak. En dag skulle det ske en sådan utflykt. Men det var rätt så blåsigt denna dag.
 Så tillbaka till att jag aldrig sagt något och jag hade fyllt 2 år.  När det så skulle bära iväg kom det från min mun en hel mening på två ord. ”Det båser” (Alltså inte blåser!) Denna dag gjorde jag mina föräldrar väldigt glada som ni förstår då de trodde jag var stum.
En annan mening de också fick höra från mig senare var: ” bandkåen ut nibbe nabbe nut!” Men vad betydde det? Stora pojkar brukade på den tiden ropa: ”Varm korv senapen slut och det brinner brandkåren ut.” Dessa meningar hade jag sammanblandat varmed bankåen ut nibbe nabbe nut  betydde .” brandkåren ut, senapen slut”!
Det jag mins från min tvåårs ålder var min trehjuling. Den hade ett stort vackert hästhuvud  av trä som min far gjort och byt ut mot styrstång och styre.
Jag mins också när jag knyckt bitsocker från sockerskålen. Min far var fick se mig springande ute på ett konstigt sätt som fick honom att ana ugglor i mossen. Han sprang fatt mig. Så gick jag miste om det kalasandet. Nåja jag fick i alla fall en halv sockerbit av far och det blev jag glad för!
Ett annat minne som verkligen etsat sig in i mitt huvud är detta:
Mina föräldrar var ute på en lång promenad med mig i en öppen barnvagn. De träffade några bekanta under promenaden. Det blev ett samtal och ni vet hur sådana kan bli och vara. Lille Bengt hade då obemärkt råkat kliva ur vagnen och lullat i väg.  Så med  flera kvarter och gator hade jag på något vis tagit mig hem. Där satt mig i farstun och väntat och längtat efter mina föräldrar. Medan jag lullat i väg hade ju de blivit varse att jag var försvunnen. Ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev när jag inte var att finna någonstans.
Det fanns inget annat att göra för mina föräldrar än att gå hem och få ringt polisen.

Men där satt jag i farstun.
Det blev både glädje men också stor förvåning hur jag kunde ha tagit mig hem.
Så går tiden och snart är jag tre år men platsen är fortfarande under bordet så fort gubbarna är samlade runt det.

Forts. Blir 4 år!