Eftersom det finns de som har de höga tankarna om mig att jag skulle kunna skriva en saga själv, så ska jag skriva en liten kort sagorysare. Sen har jag väl tagit bort den villfarelsen att jag skulle vara någon bra sagoförfattare!

 Luffarna och det konstiga ljudet!

Det var två luffare, Karl och Johan, som kom trasskande ut efter landsvägen. Det var vinter och mycket kallt. Snön gnistrade i fullmånens sken. På himlen blinkade stjärnorna. Träd och buskar lämnade långa mörka skuggor.

-Uch vad kallt det är sa karl och inte ett ställe har vi funnnit att kunna krypa in att sova på.

-Nej det är kallare än året nittonhundrafrösihjäl. Svarade Johan.

- Var det inte det året blåsorkestern spelade på torget?

- Vist och tonerna frös och de hördes inte förrän frosten släppte!

-Oh,  vad långt vi har fått vandra i dag. Sa Karl.

- Jo och vägen är ju dubbelt så lång än vad den var åt andra hållet. Tillade Johan.

Bägge var både hungriga och mycket trötta.Kläderna de hade på sig hade nog sett bättre dagar. Skorna var det tidningspapper som fick skydda att kylan inte kom in genom slithålen.

Knarr, knarr,  knarr, knarr lät det där de vandrade fram i snön.Plötsligt fick de sen en gammal enslig stuga. Den såg rent fallfärdig utoch vara från 1700-talet.Där kunde säkert inte bo någon i den stugan inte.

 Ingen rök från skorstenen.Inte det minsta ljud av hund eller annat djur och helt möklagt var det.Det syntes ej heller några spår på väg och gång att någon gått där sen snön som föll för fyra dagar sen och nu låg där orörd.

Johan kände på dörrhandtaget och dörren gick och öppna. Men det var fruktansvärt vad den gnisslade. Det var en väldigt liten stuga som bestod bara av ett rum och kök.

Karl tände en tändsticka och där kunde de se att det fans en gammal utdragssoffa. Förutom soffan fans det ett bord och två pinstolar.

Sofflocket lyftes av. Tänka sig där låg både madrasser och bålstar i soffan. Visserligen smuttsiga så de kunde nästan stå för sig själva. Trasiga med hålsom råttor hade gnagt.

-Vilken tur sa Karl.

- Ja här ska vi kunna få sova och vila våra trötta ben. Fylde johan i med.

De hjälptes åt att dra ut soffan och bädda. Sen la de sig med kläderna påoch somnade rätt snart. Dertas kläder och sängbehöret skyddade bra mot kylan.

Så vaknade Johan av ett konstigt ljud och väckte Karl.

- Hör Karl! Vad kan det vara för ljud som hörs därifrån som måste vara i köket?

Karl han lyssnade och hörde också det konstiga ljudet.

Psssviiiis, Psssviiiis, psvist, Psssviiiis, Psssviiiis, Psssviiiis, psivt, Psssviiiis!

Det lät väldigt läskiskt och otäckt.Så sa Karl till Johan att han fick gå och se efter vad det kunde vara.

- Nej det får du göra sa Johan! Så fortsatte de och bråka om vem som måste gå och se efter vad det kunde vara.

Det blev Karl som fick gå och se efter. När han kommit ut i köket och tänt en tändsticka såg han inget annat än en gammal diskbänk med en tvättbalja stående på den. Nu var det helt tyst igen. Karl gick tillbaka till Johan.

-Det syntes inget konstigt där! Sa Karl och kröp ner under täcket.Men så hördes det igen.

Psssviiiis, Psssviiiis, psvist, Psssviiiis, Psssviiiis, Psssviiiis, psivt, Psssviiiis!

-Nu får du gå och se efter Johan!  Vilken Johan blev tvungen att göra denna gång. Men innan han kom till köket så var det tyst igen. Inne i köket såg Johan inget mer än vad Karl sett. Alltså inget annat än en tvättbalja på en smutsig diskbänk.Så han gick tillbaka till Johan men han han inte mer än stänga dörren förän samma ljud hördes igen från köket.

Nu beslöt de att de skulle gå tillsammans och verkligen ta reda på vad det var som orsakade det konstiga ljudet.

Psssviiiis, Psssviiiis, psvist,Psssviiiis, Psssviiiis, Psssviiiis, psivt,Psssviiiis!

Ljudet kom borta från tvättbaljan.Vad var det Karl och Johan då fick se i tändsticksflammesken nere i baljan? Jo i baljan fanns bara fruset vatten och--

  Psssviiiis, Psssviiiis, Psssviiiis, Där åkte fyra möss skridskor på sina bakben!

 Snipp snapp så var sagan slut men ack så snöpligt!

Till slut får jag önska er en fortsatt underbar helg! Vidare så får vi se vad jag kan komma med på måndag! Kram på er!

 Från sagans början –klicka här!

 Ett sånt trollkyssande det blev!

Storsnuta och Långkuta bligade snopna och bedrövade på Inga när hon dagen därpå sa dem att hon inte kunde välja någon av dem till man, för hon passade inte för så fint gifte.  Men hon visste i stället två andra flickor som passade alldeles utmärkt och var mycket vackrare än hon. 

 Trollflickorna kom fram med eldröda näsor hand i hand och svansarna förläget släpande efter sig. Oj, vad de var granna.  Håret stod som en guldkvast om huvudet på dem och gnistrade i solen.  Och resten av guldklimparna bar de som medaljonger på magen.

 - Titta, sa Inga.  Har ni sett vackrare flickor?  Min näsa är skär, men deras är röd som den vackraste solnedgång.  Mitt hår är solljust, men deras är rena guldet. 

 Ungkarlstrollen bligade och gapade.  De tittade från trolltöserna till Inga och tillbaka igen.  Och de ljusnade mer och mer. Ähm, sa de och strök sig betänksamt om hakan och tog ett steg närmare.  Och plötsligt höll de var sin trolltös om halsen och fingrade betaget på deras lysande hårkvast.

 - Hi, lilla gullet, sa Storsnuta och gav Jompa en kyss.  Det lät som ett sprängskott. 

-   Åck, ack, ack, lilla sötnos, sa Långkuta och gav Dompa en lika duktig kyss.  Och så tog han ett glädjeskutt över en storgran i närheten.  Dompa höll han i handen och hon följde med av bara farten och tjöt som ett lokomotiv.       

- Lycka till, ropade Inga och vinkade.  De vinkadetillbaka alla fyra, och försvann med glada skutt.

-Lika barn leker bäst, sa Inga och skrattade så det klingade i skogen.  Hon vände sig om för att gå men stannade tvärt. 

Inte två steg från henne stod Petter och tittade på henne, retsamt leende som alltid, men hans ögon blev hon inte riktigt klok på.

- Där gick dina två rika friare, sa han.  Vem är det du tycker om och inte kan få?       

 Inga satte sin lilla näsa i vädret, stram som en eldgaffel.  - Du tycker förstås att de där två skulle passat mig, sa hon.  Vem jag tycker om har du inte med att göra!

 - Har inte jag, sa han.  När jag är den tredje friaren.  Så nu   har du fått en till ändå.

Inga ville gråta.  Varför skulle han alltid retas och driva med henne.  Men hon skrattade i stället högt och gäckande. Då fångade han henne plötsligt och med ett kraftigt grabbtag i hennes nackhår sa han förgrymmad:

- De andra må du skratta åt, men mig skrattar du inte åt.  Förresten vet jag vem du tycker om, så säg nu ja tvärt på fläcken du lilla söta argbigga.  Så slipper jag längre förarga mig över att jag längtar efter dig så förskräckligt mycket.   

- Ja, jag vågar väl inte annat än säja ja, sa Inga med glittrande ögon.  Annars river du väl av mig så mycket hår jag har. 

- Då gifter vi oss om tre veckor sa Petter, och det ska jag lova dig, att nog ska vårt bröllop bli lika präktigt som trollens.  Men jag kan ju inte lova dig att skutta lika högt när vi dansar bröllopsdansen.

 På kvällen när Inga kom ur ladugården, kom Jompa och  Dompa tassande bakom knuten.  De bjöd Inga på bröllop i trollberget nästa kväll.  De var så glada.  Ingen sa något om deras näsor mer.  För nu skulle de bli de rikaste trollfruarna i hela skogen.

  Inga neg och tackade, men hon kunde nog inte komma, sa hon, för mor var lite krasslig.

- Nog hade det varit roligt att se hur tronen firar bröllop, sa hon sen till Petter.  Men troll är ändå troll, hur snälla och beskedliga de än är.  Bäst är nog att inte ha för mycket med dem att göra.

 Det höll Petter med om.

 -   Nog är det säkrast att du inte går dit, sa han.  För tänk om du måste dansa med Långkuta.

 Så är sagan och veckan slut och jag får önska er en riktigt underbar helg. Kram

 Stackars trolltöser!

Inga såg de blänkande guldklimparna, stora som kålhuvuden vid sina fötter.  Men hon rörde dem inte.- Trollguld är det ingen välsignelse med, tänkte hon.  När tronen försvunnit gled hon ner från stenen och skrattade.  Det lät som en fågeldrill i tystnaden.

-Jaha, sa hon för sig själv.  Där går dina två rika friare.  Några fler lär du väl aldrig få, du fattig-Inga.  Men så är det här i livet.  När det regnar välling så har den fattige ingen slev.  Ogift lär jag väl få bli i alla mina dar.

  Alla tronen var försvunna runt gläntan, men nu hörde hon suckar och snyftningar från närmaste snår.  Där satt två trolltöser och grät och gned sina knoppar till näsor alldeles mörkröda.

Inga hade ett gott hjärta.  Hon satte sig strax i gräset framför dem och frågade med sin vänligaste röst hur det var fatt.

Trolltöserna stirrade skygga och skrämda på den ljusa människoflickan, som de nu fick se på nära håll.  Men de lugnade sig snart, för hon log så rart mot dem.  De kom åter till sina egna bekymmer. 

- Storsnuta, suckade Jompa.  Långkuta, snyftade Dompa.  Nu förstod Inga, men hon skrattade inte utan sa i stället:

- Stackars ni, jag vet nog hur det känns att tycka om någon man inte kan få.  Men nu ska ni inte vara ledsna.  Jag ska ge dem korgen bägge två.  Sen friar de nog i stället till er. Ni passar ju så mycket bättre än jag.  Trollflickorna slutade att gråta. 

- Ja det tycker nog vi också, sa Jompa och snöt sig kraftigt i sin skinnkjortel Men de vill ha dig, för du har gullhår och skinn som rosenmoln.

 - Låt oss nu fundera, sa Inga tröstande. Är min näsa skär, så är ju era näsor röda som den grannaste solnedgång.

- Men de är så små, suckade Jompa.  Storsnuta har den största och vackraste näsan i hela trollskogen.

- Och Långkuta, han dansar bäst av alla på trolldanserna, sa Dompa.  Han tar skutt över huvudet på allesammans och slår svansen i taket. Å, du skulle se.

 - Trösta er nu, sa Inga.  Min näsa är lika liten och den tycker de ju om.  Och gullhår... Hon hämtade kvickt guldklimparna.

 - Nu ska ni göra som jag säger, så ska ni få se.  Krossa hälften av dessa riktigt väl, våt håret och gnid in guldstoftet ordentligt.  Var här i morgon också och kom fram när jag kallar på er.  Jag tänkte först inte komma i morgon, men nu ska jag hjälpa er.

När trollflickorna försvunnit gled en lång skugga över den soliga gläntan.  Men den sågs bara av en ekorre.

forts. Klicka här!

 I dag torsdag, då är det bara fredag kvar innan helg. Hoppas ni har det bra även så här i slutet av veckan och orkar med även morgondagen. Kram!  Rulla ner lite mer!

Inte lätt för Inga att välja. 

 Det var senvår i skogen.  Fåglarna sjöng och byggde bo.  Insekter tumlade våryra omkring i solen som glittrade och sken.  Bäckarna skrattade över stenar och rötter.  Träd och buskar sköt nya skott och gräs och blommor växte allt vad de orkade.  Skogen var full av våryra, dofter och solsken.  Det var väl vårens skull att de gamla tronen råkat så illa ut.Hela trollfolket riktigt puttrade av skratt. 

 Fastän nog var det också förargligt.

- De borde stängas inne, som de bär sig åt, sade trollfar.  Fanns det inte minst tjugo vackra trollflickor att välja på.  Han hade själv sju stycken.  Nå de två yngsta var ju mest att skämmas för.  Istället för stora präktiga näsor hade de bara en liten röd knopp till näsa, till på köpet alldeles hårlös.  Annars var de ju som troll ska vara, men vad hjälpte det med den bedrövliga näsan? 

Jämt fick han förargelse av de andra tronen för Jompa och Dompa.De båda trollflickorna höll sig undan slängar och hån, så gott de kunde.  Som de brukade smög de hand i hand för sig själva och kikade, de också, lika nyfiket på Inga och hennes beundrare. 

 Fastän de nu var bortglömda och slapp hån och försmädelser, var de inte glada.  Se, Jompa och Dompa tyckte att ingen av tronen var vackrare och präktigare än Storsnuta och Långkuta.  Så nära de vågade, satt trollflickorna i ett snår och kikade.Storsnuta och Långkuta blev allt djärvare.  Och en dag när Inga satt på en hög sten, stod de där mitt i solen alldeles intill henne. 

 De smilade med huvudet på sned och gjorde sig så söta och rara de nånsin kunde.  De såg så snälla och dumma ut att Inga måste le.  Då kom de ännu närmare.Storsnuta nöp så nätt i en länk av hennes guldhår och höll den upp mot dagern.

 - Rosenmoln, rosenmoln - ock, ock, ock, skrockade han.Ur en säck tog de fram var sin guldklimp och släppte dem i gräset framför hennes fötter.  Så blängde de litet på varandra, och så sa Storsnuta:

 -Nu ska lilla gullhåret välja en av oss till man.  Vi har alltid varit vänner, därför frågar vi på en gång, vem av oss du vill ha.  Jag har tjugofyra säckar guld och hela min kammare klädd med smycken och skatter.  Du ska få det så rart när du blir min fru.

- Ta du mig i stället, sa Långkuta.  Jag är lika rik som han.

Inga ville inte skratta.  För hur tokigt och löjligt det var, fanns det allvar och god mening bakom.  Om det kändes lite kusligt med de stora tronen så nära visade hon det inte. 

 Det var väl bäst att inte säga tvärt nej, för då kanske de rövade bort henne, tänkte hon, och så sa hon allvarligt och artigt:

-Ett så hedersamt och rikt gifte är alldeles för fint för en fattig flicka som jag.  Det är svårt att välja.  Ni ska få mitt svar i morgon vid samma tid.  Trollen lufsade belåtna bort med sina guldsäckar.

 Forts. följer! Klicka här!

 Så är det onsdag och det är dags igen för simning.Svettas ett slag i bastun och tänker på att ni har det bra och livet ler. Kram!

  När Storsnuta och Långkuta friade till Torpar-Inga.

 Oj, oj, oj vad det var för ett fnittrande, fnissande, viskande och kikande i skogen.  Trollen hoppade och skuttade och stod på kut bak stenar och snår och gluttade.  De tuggade sig, de nöp sig, de slog sig på magen, nära att kikna av skratt. 

 Kan man tänka sig.  De båda gamla ungkarlstrollen hade blivit förälskade. Storsnuta och Lånkuta.  Hihihi.  Om det nu ändå varit någon av de vackra trollflickorna de blivit kära i.

 Men - hi hi hi - nu var det i människoflickan torpar-Inga.  Hon med det långa, guldgula håret, den skära hyn och de blåa ögonen.  Och smal som en björkvidja var hon.  Ingenting varken fram eller bak, som de tjocka, präktiga trollflickorna.  De var vackra de med sitt svarta strida kvasthår, sitt brunludna skinn, sina stora långa, präktiga näsor och sina kattgröna ögon. 

Men de gamla ungkarlstrollen var alldeles förvillade.  De mumlade om guldhår och rosenmoln och kutade omkring i täta lovar och kikade i smyg på torpar-Inga där hon gick i skogen, samlade ved och gjorde kvastar och vispar.

 Inga trallade och sjöng, fastän hon nog hade orsak att vara ledsen.  För hon tyckte om en som hon inte kunde få.Nog hörde hon hur det tassade och smög och dunsade runt omkring.  Nog såg hon en skymt av trollnäsor glutta fram överallt.  Men inte var hon rädd inte.

Den enda i världen hon var rädd för var Petter, den unga bonden i granngården.  För honom var hon kär i. Men hon var så rädd att han skulle förstå detta att hon sprang långa omvägar för att inte möta honom.  Och när hon ibland ändå träffade honom var hon stram och stursk och avig av bara förskräckelsen att han skulle ana något.  För hon kunde inte stå ut med att han skulle skratta åt henne.

Han var ju traktens rikaste bonde, och hon var fattig som en kyrkråtta.  Vad hjälpte det sen att det sades att hon var traktens vackraste flicka.  Fattig-Inga var hon i alla fall.  Och "lika barn leker bäst", det ordspråket hölls högt i den bygden.  Och jämt var han också så retsam och förarglig när de träffades.

  Så hon var då den dummaste på jorden som inte kunde sluta att tänka på honom.

 Forts. följer! Klicka här 

 Hoppas sagan intresserar varmed jag önskar en fin tisdag och fortsatt härlig vecka för er. Kram alla vänner!

Vill ni följa sagan från början? KLICKA HÄR!

Medan de kivades om munsbitarna så:

Rövar-Jons pojke hoppade ned ur den täta granen och sade:

- Jag vill allt ha ett ord med i laget!

Ulla-Kajsa höll rakt på att inte känna igen honom.  Han hade tvättat sig om både ansikte och händer och håret var klippt och kammat.  Han såg rent grann ut där han stod i sin vargskinnsrock med orrfjädrar i hatten, lång och reslig, smärt om livet och väldig över bröst och skuldror, brun i skinnet av sol och vind och med en glimt i ögat som kom Ulla-Kajsa, att känna sig rent liten.

- Goddag, ärade herrskap, sade han, och bugade sig åt alla håll.  Jag har också fått ett löfte så en bit är min.  Jag hör att herrarna är oense om delningen och nog tycker jag också att det blir lite åt oss var.  Jag vill ha allt eller intet och därför föreslår jag att vi - stora tappra jägare som vi alla är...

- I synnerhet gamle svanslös som slickar honung ur humlebon, grinade en varg halvhögt längst bort i raden.

- Föreslår jag, återtog pojken, att vi slåss om steken och den som vinner får hela bytet.  Först tar jag och brumfar ett nappatag, vi känner varandra sen gammalt, och den av oss som förlorar ger motparten rätten till sin del.  Sen har jag äran att möta herrarna på en gång.

Det var björnen genast med på.  Vargarna strök först ett steg baklänges för de kände för väl  rövar-Jons pojke.  Men de var ju tjugo mot en, och inte heller såg de till den långa, blanka kniven som blixtsnabbt kunde sprätta upp en vargbringa eller skära av en strupe, och vann de fick de ju en stek till.

- Ja kom an bara, brummade björnen och öppnade sin ludna famn.  Dig ska jag snart göra slut på.

- Skryt lagom gammelfar, jag är allt en bra bit starkare än för tre år sen när vi sist hade ett nappatag, sade Grim och rök på björnen.Ulla-Kajsa hade ofta sett de starka bondpojkarna mäta sina krafter, men maken till nappatag hade hon aldrig skådat.  Hon trodde knappt sina ögon när hon såg björnen, halvkvävd av greppet kring strupen och yr i huvudet av de oupphörliga örfilarna av Grims järnhårda näve, tumla baklänges bland tuvorna.  Grim reste sig kvickt.

- Där fick du din stek brumfar, flåsade han skrattande.  Nu är det er tur gråsvansar.  Men vargarna rörde sig inte.  De såg den långa kniven blixtra i hans hand.  Björnen kravlade sig upp, snopen och grundligt på misshumör över nederlaget inför alla vargarna.  Och inte blev humöret bättre när han såg deras försmädliga grin.

- Sitt inte där och grina din tjyvstryker, röt han, och nappade i ilskan till den närmaste vargen som råkade vara kungen för flocken.

- Ska du slå kungen din gamle honungsslickaret Han har begått majestätsbrott!  Hämnd!  Hämnd! tjöt vargarna.  Med gnistrande ögon och rest ragg rök de på björnen och högg och rev och slet.

- Här är inte trivsamt längre, sade Grim, tog Ulla-Kajsa på armen och satte sig i säkerhet på en hög klippa i närheten.  Därifrån såg de hur vargarna i sitt blinda ursinne först gjorde kål på björnen och sen på varandra.

En stund satt pojken och flickan och tittade på varandra.  Så sade Grim: Ja då ger vi väl oss av till prästen då!

- Vi kan väl sitta här och resonera lite först, sade UllaKajsa.

- Jaså du drar dig.  Jag kunde väl tänka det, sade han försmädligt.  Men det är inte sagt att jag är lika dum som i går kväll.

-Nog ska jag stå vid mitt ord, sade Ulla-Kajsa och blev röd, men det kan jag åtminstone få säga att inte blir man så värst själaglad över att få heta rövarkäring i alla sina dar.

- Inte är det väl värre för dig än för mig, sade pojken.  Inte rår jag för att far var rövare.  Aldrig har jag fuskat i hans yrke men nog lär jag väl ändå få heta rövar-Grim i alla mina dar.  Han såg med ens så ledsen och bitter ut att Ulla-,Kajsa tyckte hon måste säga något som kunde göra honom glad.

- Annars är jag precis inte ledsen över att behöva hålla mitt löfte.  Kunde du inte försöka ändra det där öknamnet?

- Du säger det, sade Grim och sken upp. Är det bara där det hakar upp sig, så nog ska jag göra ett försök alltid.  Det är du då värd.  God vilja ska inte tryta och starka armar har jag.  På ett ställe i skogen har jag brutit mark när tiden blivit mig för lång.  En fyra kor föder den nog och mer ska jag odla.  Och mossen nedanför ska jag dika ut.  En fin gård ska det bli och stugan åka vara röd med vita knutar.  När vi firar silverbröllop ska du heta stormora, så sant jag heter Grim.  Det namnet har väl heder nog?

- Ta inte munnen fullare än att du kan röra tungan, skrattade Ulla-Kajsa.  Får jag heta torparmor med heder så är jag nöjd.

- Tror du inte att jag är karl för mina ord och stark nog att hålla mitt löfte, sade Grim och hivade henne högt över sitt huvud.  Nej storbondemor ska du heta om tjugofem år så sant jag här står!

- Om du nu släppte ner mig tycker jag vi kunde gå hem till mitt och äta gröt, sade Ulla-Kajsa.  Farmor på gården bjuder nog för jag har liksom råkat göra henne en liten tjänst.  Det är klart att ett stort ord av en stor karl måste man ju tro, och jag tackar i förväg för den granna titeln.

Hon fick också verkligen den titeln av lyckönskande grannar när de i sinom tid firade silverbröllop på sin vackra gård. Fader Grim log så skälmaktigt mot silverbruden där de satt i sina karmstolar omgivna av söner och döttrar.  Ulla-Kajsa nickade tillbaka.

 Bägge mindes den kvällen på klippan vid stormossen.  Och Ulla-Kajsa log så innerligt blitt mot sin man, ty aldrig en endaste stund på alla dessa år hade hon behövt ångra att hon hållit sitt löfte.

Så var det slut på denna saga!

 Det blev ju ett lyckligt slut för Ulla-Kajsa. Lika lyckliga slutdagar på denna vecka hoppas jag det blir för. Därtill en underbar månad som nu börjat! Kram! Själv ska jag åka titta på en bil för ev. köpa?

En stor gestalt  reste sig från en skuggig sten!

Så var hon fångad i ett par björnstarka armar.  

Vilken fångst, skrattade rövar-Jons pojke och hans ögon glimmade i månskenet.  Du passar mig bra.  Det är så ensamt i stugan sedan far och mor vilar under storfuran.

- Käre då, släpp mig för all del, bad Ulla-Kajsa bevekande, och talade än en gång om hur brått hon hade.

Dum den som släpper sitt byte, skrattade han åt henne. Far tog sig brud, så gör jag väl också.  Men han mjuknåde ändå till slut för tösens enträgenhet.

Nå, jag ska låta dig gå för i kväll om du lovar att komma tillbaka och stanna hos mig sedan, sade han.

Ulla-Kajsa skrattade högt och menade att hon nog ändå fick förbli ensam, och omtalade det löfte hon givit vargarna och björnen för att obehindrad komma hem i kväll.

- Om du kommer ja, sade Grim gäckande, men det aktar du dig nog för tänker jag.

- Tror du jag är en sån som inte håller vad jag lovar, sade Ulla-Kajsa, och stampade med foten i den hårdfrusna marken.  Gå till stormossen får du se!

- Ja nog ska jag vara där och slåss om min bit, sade Grim och hans tänder glimmade till.  Men om jag vinner i striden håller du då ditt löfte?

- Ja ja, sade Ulla-Kajsa otåligt, släpp mig bara.

-  Nåja, inte ska jag vara sämre än de vilda djuren, sade Grim och lät henne springa.

Utan vidare äventyr kom hon hem, och fast hon var nästan förbi av trötthet ville hon ändå hjälpa till att vaka, men hon hade inte suttit lång stund innan hon somnade och trillade av stolen.  Farmor fick ruska länge i henne innan hon fick tösen såpass vaken att hon kunde komma i säng.  På morgonen var lillpysen nästan feberfri.

- Hur det nu går med mig så är lillpysen i alla fall räddad, tänkte Ulla-Kajsa lättare om hjärtat.

 Hela dagen, medan hon gick i sina sysslor, hade hon grubblat hit och dit efter en utväg.  Inte tyckte hon heller hon kunde oroa gamla farmor med sitt bekymmer, för som det var, så var det och stod ej att ändra om hon ville hålla sitt löfte.  Och det måste hon ju, det kände hon, annars kunde hon aldrig se en människa i ögonen mer.  Kanske kunde hon än en gång beveka djurens hjärtan.  Som dagen led sjönk hennes mod dock alltmera.  Men när skymningen kom var hon ändå på väg till stormossen.

I utkanten av mossen i en halvårets kring en väldig gammal gran satt björnen och vargarna och väntade och blängde på varandra.

 - Där kommer steken, brummade björnen.

- Inte får vi stor bit var om vi ska dela alla, morrade vargarna ilsket och blängde på varandra och björnen.  Det var tydligt att de redan grälat en bra stund om äganderätten.Ulla-Kajsa närmade sig med långsamma steg.  Hon tittade efter rövar-Jons pojke och hennes mod sjönk när han ej syntes till.  Hon hade ändå satt sitt hopp till honom.  Det var därför hon haft mod att gå hit, det förstod hon nu.  Inte var det så värst roligt att bli rövarkäring men det var väl ändå en bra bit bättre än att bli vargmat.  Och han hade sett riktigt snäll ut när han gav efter i går kväll.  Hon stödde sig mot granstammen och kände sig gränslöst ensam och övergiven.  Djuren vaktade på varandra och fortfor att gräla i sin avundsjuka att få dela med sig. Gamle Svanslös har inte med vår stek att göra, gläfste vargarna.

 - Lika mycket som ni, era ullsvansar , fräste björnen, som visste att det var det värsta han kunde okväda vargarna med, vars stolthet var deras yviga glänsande svansar.

 Om ni inte är hövliga tar jag hela steken själv.

Fortsättning följer!  Klicka här!

Stackars Ulla- Kajsa! Men för övrigt hoppas jag ni mår bra och har en underbar dag! Kram på er!

Usch ja, där stod något framme på vägen!

  Ett otäckt troll !

Armarna släpade i marken och kroppen liknade ett väldigt nystan på smala ben.  Det stod där och plirade i månskenet med sina gröna trekantiga ögon.

- Sicken liten prinsessa, smilade trollet med mungiporna upp till öronen.  Följ med in i berget så får du sitta på guldtron och bli bergakungens brud.

- Alldeles för hög ära för en fattig vallartös, sade UllaKajsa och slängde eldstålet mot trollet, som tjutande flydde in i berget så det brakade i småskogen.

- Nu tycks det inte fattas äventyr, tänkte Ulla-Kajsa, men rädd var hon inte.  Björnen och tronen har jag redan råkat ut för, undras vad som kommer härnäst?

Hon hade inte sprungit lång stund förrän en flock vargar hoppade fram på vägen framför henne.

- Sicken en liten läcker stek, tjöt de.

- Käre, käre då, vänta med att äta upp mig tills i morgon, bad Ulla-Kajsa och talade om hur brått hon hade.

- Man ska bita kråkan medan hon är under tassarna, grinade vargarna och slickade sig om munnen.

- Kråkan har vassare näbb än ni tror, sade Ulla-Kajsa och visade kniven.

- Ho ho ho, vargarna skrattade så de måste sätta sig.  Stor i näbben är hon den lilla kråkan.  Vi är tretton stycken, ho ho ho.

- Ja värre har jag väl varit ute för, sa Ulla-Kajsa morskt.  Men är ni beskedliga så ska jag vara det med.  Men det förstod hon ju att här stod hon sig lätt, så hon tog till med övertalningen igen.

 - Ja ja, sade de slutligen, vi är inte så värst hungriga efter hjortsteken i går.  Du ska få gå om vi får äta upp dig i morgon i stället.

-Ja det lovade Ulla-Kaj'sa i sin ängslan att bli hindrad. Än en gång råkade hon ut för en vargaflock och kom ifrån den med samma löfte.

I morgon är du inte mycket värd Ulla-Kajsa, tänkte tösen där hon sprang.  Men det blev väl alltid någon råd med henne. Lillpojken fick i alla fall sin medicin och det var huvudsaken.  Nu kunde hon inte mycket mer råka ut för än rövarJon eller hans pojke.  Men på två år hade de fredlösa ej varit sedda eller ofredat någon, så troligen hade de dragit till andra trakter, rövar-Jon, hans kärring och pojke, menade folk.

Men Plötsligt reste sig en stor gestalt från en skuggig sten!

Forts. följer! Klicka här!

Om nu inte gårdagen blev helt perfekt så ska den väl bli det i dag!

Önskar er allt gott och hoppas ni inte på grund av sagan har mardrömmar! För mig är det onsdagssimningen igen.

SEDVANLIG KRAM!