Direktlänk till inlägg 12 januari 2009
Jätten som samlade på moln!
Med långa hurtiga steg kom en pojke gående på landsvägen, som dammig och het likt en vit orm slingrande sig genom landet,
Pojken hette Kalle, och han gick och såg sig omkring och tänkte på hur bedrövligt det var ställt i landet. Det var en förskräcklig torka överallt inte en droppe regn hade fallit på tre dar, och det vackra, bördiga landet höll på att förvandlas till en förvissnad åken. Det osade bränt från ängar och fält dar gräset låg brunt och förtorkat och föll sönder till stoft när man rörde vid det.
Träden stod slokande med gulnade blad fastan det var mitt i högsommaren och själva skogen började bli brun. Källor och vattendrag torkade ut och människorna fick åka långa vägar efter vatten. Förråden hade tagit slut och hungersnödens bleka spöke började visa sig i landet.
Och som folket inte visste någon bättre råd gick de med sina bekymmer till sin kung som hade rykte om sig att vara mäkta klok och förståndig och som alltid förut hade vetat råd för allting.
Men hur klok och förståndig han än var kunde han inte fundera ut hur man skulle kunna skaffa regn.
Men som han var sa klok och förståndig, sa tänkte han att det kunde finnas någon klokare än han, och sa låt han kungöra att den som kunde skaffa regn skulle få prinsessan och halva kungariket.
Prinsessan och halva kungariket — det var ett pris som kom hjärtat att hoppa i bröstet på många, för prinsessan var både vacker och god och klok, och halva kungariket var minsann inte heller vardagsmat.
Men fastan priset var sa lockande, var det ingen som gjorde anspråk på det. Inte ens de lärdaste och visaste kunde fundera ut hur man Skulle kunna göra regn. Hela folket gick i grubbel men hur de funderade blev de alls inte klokare.
Bland dem som gick och strävade med den svårlösta gåtan var Kalle. Inte för att han tänkte mest på belöningen, men när han såg sin gamla mors håliga kinder och matta ögon och Elna, fostersystern med gullhåret och de klara ögonen för var dag bli allt blekare och smalare, då blev det sa tungt i hans bröst att ban ville gråta fastan han var hela arton ar år gammal.
Det var länge sen jag kom med en gammeldags saga, en sådan barn inte numer får hör.
Vill ni höra fortsättningen så berättar jag vidare!
Ny vecka att önska att ni får en underbar sådan. Kram!
Så kom vi till slutet av denna levnadshistoria... Natten till den 24 maj lämnade min far Bengt Andersson oss efter 3 veckors intensiv-vård. Stilla och lugnt utan ångest eller smärtor i sömnen precis som han önskade. Det är med stor so...